I fyrtio års tid har Hasse sotare åkt runt i gårdarna i Krokoms kommun.
Nu är han volontär och besöker äldre.
– De har skämt bort mig så in i bomben under alla år. Nu får jag en chans att betala tillbaka, säger Hasse.

Hasse heter egentligen Hans Olsson och bor i Dvärsätt. Men de flesta i kommunen känner honom som Hasse sotare. Strax före jul upptäckte Hasse en annons där det stod att Krokoms kommun sökte volontärer för att besöka gamla, ensamma och försöka liva upp deras vardag. Han kände direkt att det var något för honom, anmälde sig och har inte ångrat sig en minut.

– Det här är det roligaste jag gjort, säger Hasse och ler med hela ansiktet.

Vi träffar Hasse på Polstjärnan, dagverksamheten för äldre i Krokom. Det är härifrån som Hasse utgår när han besöker de äldre en dag i veckan. Personalen på Polstjärnan har kontakt med de äldre i förväg för att höra vilka som vill ha besök. Den här dagen träffar han Allis Olofsson och Lillian Jonsson.

– Det är trevligt, han är som en gammal bekant, säger Lillian.

Allis håller med och berättar att Hasse har så många historier att berätta om människor som hon lärt känna genom livet.

– Det ger oss så mycket att prata om ”gammeltia”, tycker Allis.

Susanne Nyman Berglund jobbar på Polstjärnan och är en av initiativtagarna till satsningen. Hon berättar att många känner sig lite ensamma när de blir äldre, deras livskamrat går bort och de kanske inte har lika lätt att röra sig ute på byn.

– Vi hoppades att det skulle finnas frivilliga som hade tid och lust att besöka de äldre och vi fick napp direkt. Hasse är perfekt för uppdraget, tycker Susanne.

Det är helt makalöst att få prata med de här underbara människorna att få minnas tillsammans.

Hon berättar att kommunen gärna vill ha fler frivilliga. Om man anmäler sig blir det en intervju med Susanne och Ann-Marie Ågran som är verksamhetschef för kommunens äldreboenden.

– Det är viktigt att det blir tryggt och bra för de äldre som får besök, berättar hon.

Runt bordet böljar samtalet fram och tillbaka. Allis berättar att det kunde vara tufft att växa upp i Kluk på tiden när det fanns få moderniteter.

– Det var ett hårt liv. Ändå var vi första gården som drog in lyse, berättar hon.

Hasse berättar att det finns mycket att prata om från tider som gått, från gemensamma bekanta. Det blir aldrig tyst.

– Vet du att man brukade skrämma barn med sotar´n? frågar Lillian.

Hasse vet, men berättar att han nästan alltid blivit varmt mottagen ute i gårdarna. Fått både kaffe och krus. Under samtalet blir det mer och mer tydligt att det här inte bara är något betydelsefullt för Allis och Lillian, utan också för Hasse själv. När jag frågar honom vad det betyder för honom får han svårt att hålla rösten stadig.

– Det betyder så mycket så jag nästan inte klarar att sätta ord på det. Det är helt makalöst att få prata med de här underbara människorna att få minnas tillsammans, säger han och torkar bort en tår.